Idag slog det migatt jag faktist bara har tre veckor kvar här i Cadíz. Tre veckor!! Det är ingenting. Tänk så många veckor som redan gått. Om tre veckor sitter jag alltså hemma i Märsta igen! Sjukt. Å ena sidan känns det som att jag nyss kom hit. Å andra sidan, när jag tänker på allt jag gjort och alla människor jag träffat. Ja,då känns det som en hel evighet sen jag med skräckblandad förtjusning vinkade hejdå till mamma och pappa på Arlanda. Även fast jag trivs oerhört bra här i Cadíz och med folket jag träffat, så börjar jag känna mig allt mer redo för at åka hem. Men jag tror det kommer naturligt, jag har liksom mentalt börjat förbereda mig eftersom det är rätt så nära nu. Sen är det också så många som har åkt eller ska åka hem nu. Mari och Josefin har bara nästa vecka kvar här. Vi blir bara färre och färre nu.

Men när jag satt och tänkte på hur tråkigt det känndes att befinna mig i slutet på min resa.  Ja då bestämde jag mig för att inte slösa mer tid på att ligga på soffan i lägenheten och glo på någon crappy spansksåpa. (vilket är väldigt söndagsskönt). Så jag röck med mig kameran och begav mig ut på en turist-tur.

Det härliga med "november i Cadíz" är att trots årstiden så är det alltid en massa folk ute på gatorna.  Och varför skulle de inte vara det, det var ju en perfekt dag för att njuta av staden. 

Alla de här bilderna är tagna från borgen. I en del kunde man besöka konstnärer som satt och jobbade, Det var inga andra turister där men jag såg att man fick gå in så jag steg på och hälsade på en äldre kvinna som satt och målade. Hon verkade bli väldigt glad över besöket. Hon visade mig alla sina verk och berättade att hon bara använde sig av det hon fick av naturen. Därför var många av hennes målningar gjorda med sand.  Hon var så himla gullig.  Och tänk, jag pratade spanska med henne hela tiden!Hon berättade att hon varit i Stockholm för 30 år sedan och hade blivit helt fachinerad av staden. Jag blev fachinerad av henne,där satt hon i en gammal borg och målade med världens havsutsikt. Vilket avslappnat liv hon måste leva.

Jag började tänka att jag själv också ville ha det så på äldre dagar..Sen kom jag på att jag inte kan måla och att jag är för rastlös för  att ens kunna lägga ett pussel. Så jag får fortsätta fundera över vad jag ska sluta upp som.

Men jag möter inspirerande människor överallt. Så något kommer jag nog på. Jag har redan lett in tankarna på att volontärarbeta i Peru. Det  finns en massa bra sidor som frågar efter volontärarbetare. Skulle jag göra det skulle jag kunna förbättar min spanska väldigtmycket. Många ställen erbjöd även spanskakurser till bra priser. Jag skulle vilja jobba med barn och kvinnor. Det fanns flera platser med hem för föräldralösa barn och unga kvinnor som fait illa. Det finns möjlghet att undervisa i engelsa eller utbilda och sprida kunskap om Hiv och preventilmedel. Det finns så mycket jag vill göra. Men att volontärarbeta i enby i Sydamerika är en helt annan sak än att plugga spanska i Cadiz. Frågan ärom jag skulle klara av det, och våga? Och såklart,om min mamma skulle släppa iväg mig??

Men det är en tid kvar tills dess. Först ska jag njuta av mina tre sista veckor in paradise. Sen blir det hem och fira jul, jobba jobba jobba(förhoppningsvis, måste söka nytt job...), ta körkort, sparasparaspara pengar!!